Jag är en Amerikanska som växte up South Carolina under 1970-talet och sedan pluggade vidare i North Carolina under 1980-talet. Sådana skräp som "ledaren i mig" var tyvärr väldig vanlig i skolor då. I bästa fall var det flummig men i värsta fall blev det en sorts psykologiska angrepp. Även nu blir jag ledsen när jag tänker tillbaka på hur det kände som barn att få höra "du känner X för att du *väljer* det". Som barnen inte har rätt till sina *egna* känslor.
